Helene föreläser om att vara ensamstående förälder till ett barn med autism, om sina egna mörka stunder och hur hon tog sig framåt utan att se ljuset i tunneln. Hon har lång erfarenhet som sjuksköterska inom både somatik och psykiatri och förmedlar gärna även kunskap utifrån ett vårdperspektiv. 

Helene är född i Göteborg, uppvuxen i Småland, och bor numera i Gävle tillsammans med sin nu 30-åriga son som har autism. Helene har arbetat inom hälso- och sjukvård under hela sitt liv, sedan 1990 som sjuksköterska inom medicin, psykiatri, kirurgi och inom distriktsvård. Ett arbete som hon har trivts bra med, och det har funnits en glädje inombords varje dag för att få förmånen att ha denna typen av arbete. Att hjälpa människor både i arbetet och även privat har varit och är fortfarande hennes ledstjärna. Trots att Helene idag är förtidspensionerad efter en olycka så finns glöden och empatin för sina medmänniskor kvar och brinner med oförminskad styrka.

Personliga tragedier och sonens autism

Helenes berättelse beskriver många svåra utmaningar, en känslomässig berg-och-dalbana där hon i vissa perioder fått kämpa för att hålla “näsan ovanför vattenytan” för hennes och sonens skull.

Vissa av de psykiska påfrestningarna är kopplade till Helenes egna upplevelser och en del är direkt kopplade till sonens autism och utveckling. Genom årens lopp har Helene skaffat sig verktyg för att kunna lotsa sin son till vuxenlivet och för att undvika samhällets alla fallgropar. Hon delar frikostigt med sig av tips på hur hon hanterat både vardagsproblem och kontakter med myndigheter.

Vändpunkten kom när Helene upptäckte vilka positiva effekter det blev för både henne och sonen att ha sitt arbete genom svårigheterna. Helene växte som människa men även sonen fick bättre självförtroende och självkänsla.

– Ingen kan förändra allt på en gång, det orkar man inte, men man kan ta ett steg i taget och ta pauser, sakta går man då framåt, säger Helene.

Anpassad, men aktiv, vardag

Helene är sjukpensionär och fyller sitt liv med att umgås med vänner, är aktiv i organisationer såsom reumatiska föreningen, autismföreningen, DHR och Gävle rekryteringsgrupp. Hon har fått anpassa sitt liv en hel del främst med anledning av den svåra värk hon har i nacke, rygg och knän.

– Det sociala livet ser inte ut som det gjorde förut men det behöver nödvändigtvis inte innebära något negativt. Den förändrade tillvaron kan ge så mycket tillbaka även om man inte ser det initialt, konstaterar Helene Arvidsson.

Helenes son är idag vuxen och inskriven inom LSS och han har en hel del insatser i sin vardag för att det ska fungera. Helene har tränat sin son dagligen sedan han var 10 år, genom att försöka hitta de verktyg i vardagen för att få den att fungera utifrån sonens behov och samtidigt få kvalitet på densamma.

Anhöriga är en tillgång

Helene vill sprida kunskap om att alla kan hamna i psykisk ohälsa genom de utmaningar var och en möter genom livet. En del är vi rustade för och en del inte. Hon vill även dela med sig av sin verktygslåda gällande att vara ensamstående förälder till barn med NPF-diagnos och framhåller hur viktiga anhöriga är:

– Oavsett vilken diagnos det gäller så är de anhöriga en klippa och en enorm tillgång för alla med psykisk ohälsa och dom behövs i den enskildes liv. Samhället måste börja att se de anhöriga som en tillgång. De anhöriga är ramverket för personer med psykisk ohälsa, men dom kan inte stå ensamma, samhället och vården måste samverka för att bli en helhet utifrån den enskildes perspektiv, avslutar Helene Arvidsson.